Resan börjar som vanligt med övernattning i Moskva innan vidare färd med fredagsflyget till Baikonur. 

Väl framme i Baikonur blev vi mötta på flygplatsen av representanter för Land Launch.

Då det vid detta tillfälle var väldigt mycket folk i Baikonur för diverse launchsupport (AMOS-3, Giove B samt en bemannad Soyuz launch), fanns inte plats på något hotell i staden varför vi fick bo ute på basen. Hotellet vi skulle bo på har det imponerande namnet ”Hotell #1 på Energia’s område #2”.

Hotellet ligger i det område där bl.a. Gagarin bodde innan han sköts upp i rymden 1961. Mitt över gatan finns Gagarins hus kvar.

Hotellet

Gagarins hus

 
Här ute på basen var det väldigt lugnt och stilla. På eftermiddagen åker alla som jobbar in till staden, via buss eller tåg, varpå vi på hotellet blev i stort sett ensamma kvar. Vi var sammanlagt tretton personer som bodde på hotellet varav elva var inblandade i den bemannade Soyuzlaunchen. Det var sju Koreaner som hade hand om koreanska experiment som skulle åka med till ISS samt fyra ryska fotografer.

Under lördagen fick vi tillfälle att åka ut till ”Area 31” där satelliten testades inför den kommande integrationen med vår adapter. Vårt hotell är det som faktisk ligger närmast ”Area 31” men resan dit tar ändå cirka 35-40 minuter enkel väg.

Vi kunde konstatera att alla våra verktyg hade kommit fram och fanns tillgängliga. Vi kunde dock inte jobba med vår adapter ty ryssarna höll på att installera den på sin så kallade ”Transfer Compartment”.

På bilden nedan syns vår adapter monterad. Raketens sista steg (Block DM-SLB) syns i bakgrunden.

Strax bortanför vårt hotell ligger launch platsen för bemannade rymdfärder, så vi kunde på håll se hur man jobbade med Soyuzraketen till ISS.

Söndagen blev en ledig dag då vi fick tid att gå runt och inspektera området. Då vi jobbar med Protonraketen i Baikonur får vi bara vistas inom ett ganska begränsat område runt våra hotell. Då vi inte visste reglerna för detta område frågande vi om vilka begränsningar som gällde här. Ryssarna såg väldigt fundersamma ut, men svarade att det inte fanns några begränsningar. Naturligtvis fick vi inte gå in på launchplatser och dylikt, men dessa var ju bevakade så där kom vi i alla fall inte in. Detta gav oss ju obegränsade möjligheter till motion, basen är ju flera kvadratmil stor.

På måndag blev det så dags att börja jobba på allvar. Vi kunde montera separationsfjädrar på adaptern samt plocka fram och iordningsställa separationssystemet för morgondagens "mating" med satelliten.

Vi åkte från hotellet på tisdag morgon för den planerade "matingen" runt klockan 9. Som vanligt tar det alltid lite tid innan satelliten är klar och riggad för lyft, men man höll tidplanen ganska väl. Efter att ha dirigerat ner satelliten på adaptern och alla var nöjda med position och klockning kunde vi slutligen börja med separationssystemet.

För den här satelliten används ett äldre system, benämnt SASY, som spänns helt manuellt. AMOS-3 är byggd på ett sådant sätt att det är extremt trångt runt separationssystemet och det är mycket som ”hänger ner” på satelliten. Detta innebär att vi måste ”krångla” oss upp och ”in” i satelliten medan vi jobbar. Normalt sett tar jobbet med att spänna detta band kanske 3-4 timmar, men nu tog det oss nästan det dubbla. Vi blev också tvungna att avbryta installationen på eftermiddagen för att alla israeler skulle åka och titta på Soyuzlaunchen. Vi följde naturligtvis med för att beskåda detta. 

För denna launch finns en åskådarplats som ligger vid vårat hotell, så dit skulle vi åka.  

Nedräkningen började 30 minuter  före launch så det fanns gott om tid att hitta en ”bra” plats.

Launchen gick bra och raketen for till väders mot en klarblå himmel.

Efter uppskjutningen var det transport tillbaka för att avsluta vår installation. Vi hade bara cirka 30 minuters jobb kvar, så jobbet var snart avslutat.

Efter att ha slutfört integrationen hoppades vi på att få åka tillbaka till hotellet för att äta middag. Tyvärr så är transporter här ute inte så enkelt. Det måste finnas ett fordon, en chaufför, samt en säkerhetsvakt för att man skall få åka. Nu fattades det en säkerhetsvakt så det blev till att vänta i cirka 6 timmar (till strax innan midnatt) innan vi kunde bli skjutsade tillbaka till hotellet.

Under tiden lyftes satelliten (med adapter) upp på sista steget för integration.

Nu var vi dock klara med vårt arbete här i Baikonur och hade bara att vänta in ett lämpligt flyg tillbaka till Moskva. Flygen går dock bara två gånger i veckan (tisdag och fredag) och eftersom det var så mycket folk i Baikonur var fredagsflyget redan fullbokat. Vi skulle alltså få vänta en vecka på att komma till Moskva. Detta händer ibland och vi har vanan inne, så resväskan är alltid full med böcker för dessa väntetider. Dagarna får varvas med mat, promenader och läsning. Området närmast hotellet var snart utforskat och längre promenader ville vi inte göra. Det finns många byggnader runt omkring, men man misstar sig på avstånden här ute.

 

Satelliten med adaptern

Husen är oftast ganska stora, t.ex. byggnaden till höger i bilden  är integrationshallen för den ryska rymdfärjan Buran.

Efter uppskjutningen av Soyuzraketen flyttade de andra hotellgästerna ut från vårt hotell. Vi blev då ensamma kvar med en stackars receptionist som höll koll på våra nycklar. Tyvärr så flyttade också kökpersonalen ut varför det blev lite sämre med mattillgången. Vi hittade dock ett ”magasin” där vi kunde köpa nudlar och öl att tillaga till lunch.

Det kanske inte var så praktiskt med ett hotell för två gäster, så våra värdar ordnade fram två rum inne i staden istället. Vi kom då att bo på hotell ”Kosmonaut” där samtliga kosmonauter bor innan de åker upp i rymden. Vi fick till och med bo på tredje våningen där kosmonautrummen ligger! 

Hotell Kosmonaut

En tradition vid hotell Kosmonaut är att samtliga rymdfarare (Fuglesangs förslag på svenskt ord) planterar ett träd i en allé ner mot floden.

Standarden på hotellet är inte riktigt vad man förväntar sig då kosmonauterna bor här. Det finns inte heller någon servering varför vi fick äta på grannhotellet. Här fanns utmärkt mat, man var dock tvungen att beställa i förväg vad man vill ha och vid vilken tidpunkt. Senare visade det sig också att de hade stängt från fredag lunch till måndag morgon. 

  

Det första (och största) trädet är naturligtvis det äldsta, dvs. planterat 1961 av Gagarin.

På torsdagskvällen kom våra LandLaunch-vänner över och sa att vi var tvungna att skriva en rapport om vår installation. Under fredagen skulle det hållas ett möte på FSC (Federal Space Centre) inne i Baikonur för att auktorisera transporten av satellit med sistasteg till integration med Zenitraketen. Detta var något nytt för oss så vi fick ihop en liten rapport om statusen av Saab Space system.

Det räckte dock inte med att skriva en rapport, Saab Space skulle också närvara vid mötet på FSC och dra slutsatserna för auditoriet, totalt blev det sedan elva föredrag från samtliga inblandade. Efter diverse kompletterande frågor var alla nöjda och kunde sedan signera godkännandet för transport av AU (Ascent Unit = satellit med sista steget samt fairing).

Rune signerar

Grönska i Baikonur

Senare på kvällen ville ryssarna bjuda på middag, vilket vi tacksamt accepterade. Vi blev då skjutsade till en liten restaurang där det serverades olika grillade rätter. Vi skulle dock få en liten specialmeny iordningställd av kocken. Döm om vår förvåning när det bars in ett fat med nykokta varma kräftor! Det är inte alla som för ha kräftkalas i april!

 Efter denna fredagsmiddag återstod ytterligare väntan fram till tisdag eftermiddag och flyget mot Moskva. Nu hade vi dock fått nya omgivningar att inspektera så promenerandet runt i Baikonur stad kunde starta.

Under hela denna resa hade vi tur med vädret. Temperaturen höll sig mellan 20-25°C med sol nästan alla dagar. Solen och värmen gjorde att allt som kunde växa sköt fart. Under den tid vi har arbetat i Baikonur har vi aldrig sett så mycket grönska och t.o.m. blommor på fruktträden. Grönska är dock ganska kortvarig innan sommarens heta ökenklimatet torkar ut och bränner ner växterna.

För att förlänga blomstringstiden vattnar man så gott det går i och runt planteringar. För att få vattnet att stanna kvar brukar det bara finnas en liten jordvall runt buskarna, men jordvallen kan ju utvecklas till något snyggt också samtidigt som man praktiserar återanvändning, se bilden nedan.